nayao.blogg.se

Det är kanske inte bra nu men jag vet att det blir det, tillslut. Jag bara önskar att jag visste när och att Ameena också förstod det.
Andra dagen med lämning på förskolan idag.
Igår gick bra, det var inte partyhatten på precis men det gick hyffsat bra det får vi vara nöjda med.
Idag blev hon väldigt ledsen och förstod redan i tamburen att mamma inte skulle följa med idag heller.
Hängde sig fast runt min hals och sa om och om igen:
-nej nej nej åka bussen med mamma, komma mamma!!
Tillslut lyckades vi få över henne till fröken, fortfarande helt förstörd. Fröken sa till mig att gå och att det går över snart.
Så jag vinkade ett sista hej då och gick ut genom dörren även om hela kroppen skrek att jag skulle gå tillbaka och hålla mitt barn.

Inskolning är fan ingen lek för någon.

Detta skrev jag härom kvällen då ångesten inför förskolestarten var som värst. Tänkte att jag kunde dela med mig av den innan jag faktiskt berättar hur det gick/går.

Dagen är kommen..
..dagen då lillan skall vara på förskolan själv för första gången.

Tror ni verkligen mitt barn överlever där som andra barn har gjort i åratal? Att bli lämnad med en skara rätt så okända människor.
Gör man verkligen så mot den man älskar högst i världen?
Mitt svar är såklart nej men snart gör jag just så för det är ju så man gör eller hur..
Ja vi är ju inte precis först ut att lämna barn på förskola.

Det gör ont i mig redan nu innan det ens har hänt.
Att lämna mitt barn gråtandes i någon annans famn och bara gå där ifrån är ju helt onaturligt och det är just detta som känns värst för mig.
Hur har föräldrar i alla tider överlevt detta, hur? Kommer jag klara gå där ifrån och vinka utan att visa att även jag är ledsen, nej jag tror inte det.

Herregud jag vet ju att vi kommer klara detta vi med, vi är ju en fullt fungerande familj.
Vet ni vad, kanske blir det inte ens ett problem. Kanske eller till och med förmodligen inte.
Fast det där kanske och förmodligen hjälper mig inte mycket denna afton utan jag tar bittert ut allt i förskott. Helt i onödan och det är verkligen inte likt mig.
Men sedan när är man likt sig själv efter man fått något så fint som ett barn, man fick ett nytt sig själv att lära känna och nya känslor att hantera. Allt förändras och känslorna hamnar lätt utanpå så fort det handlar om ens allt.

Det låter som om jag är nära ett bryt men riktigt så illa är det inte utan jag har bara så mycket tankar och känslor som snurrar inom mig just nu. Jag vet att hon kommer älska förskolan och det är superbra för henne att vara där. Både miljön och pedagogerna där är kanon och det känns tryggt, bra och rätt att hon skall vara just där.
MEN det är bara den där jäkla lämningen, det känns som ett stort svek att vända och gå där ifrån när hon är ledsen. Det måste vara en chock för henne att vi plötsligt gör så.

Jag vill helt enkelt inte göra henne besviken och jag vet att det är det jag gör till en början.